Jo han är här!!:)

 Fotade magen dagen innan bf.

 Första bilden på den lilla vilden:)

 Våra otroliga barnmorskor! Bästa vi haft:)

 Stolt Pappa & trött Mamma.

 Kallt att ligga utan täcke.

 Är man så rutinerad som mig så får man rummet med dubbelsängen ;)

 Tröööött!!

Ja det gick ju farligt bra de här!! tyckte Martin:)

Så äntligen kommer en liten förlossningsberättelse:) Inte så lätt att hinna allt nu med 3 små här hemma som alla skriker efter Mamma. 

Slemproppen hade lossnat lite då och då under flera dagar men natten till den 25 Maj "bf"lossnade hela och det kändes väldigt konstigt i magen, lite som innan man får mens. Jag sa till Martin att han kunde åka på jobbet men ha mobilen nära sig ifall att det skulle hända nåt. Jag gick och la mig och vaknade av en värk som jag kände igen och förstod på en gång vad som var på g. Ringde Martin som hunnit vara på jobbet i 20 minuter och sen ringde jag Cicci som skulle passa våra små. William & Aurora vaknade så jag gjorde gröt till dom och kaffe till Cicci och under den tiden kom ett par kraftiga värkar. Martin jäktade hem i panik, hem till mig som inte alls hade bråttom. Var 10 minuter mellan värkarna så jag ville inte åka in än. När Martin och Cicci kommit hem så kom det 4 värkar med 7, 6, 5 & 4 minuters mellanrum. Då var det dax att fara in så jag ringde Förlossningen under tiden Martin satt med nervös mage på toa!:) Väl inne på Förlossningen kände dom hur öppen jag var och då var jag öppen 6 cm. Dom satte ct och nål. Värkarna började göra ondare och ondare. Kände att jag behövde lustgas. Värkarna var jättestarka och effektiva. Precis i slutet tog barnmorskan Emma Lassen hål på hinnorna och då gick det fort. Sved fruktansvärt mycket och är väldigt svårt att förklara smärtan i att föda barn utan bedövning "men det är effektivt" Lillen kom iallafall ut och när dom skulle lägga honom upp på min mage så gick det inte:) Hade världens kortaste navelsträng på typ 20 cm så dom fick hålla han ett tag där nere tills Martin kunde klippa navelsträngen och befria pojkstackaren:) Går inte att beskriva känslan av att ha klarat av den största utmaningen någonsin. Man känner sig otroligt tacksam över att det är över och man äntligen kan njuta av den lilla varma krabaten som ligger på magen och söker å rotar efter mat. 

Jag är dålig på att berätta hur tacksam jag är ibland, och ibland tycker jag inte att jag förtjänar allt stöd och allt fint min sambo gör för mig. Bättre klippa att luta sig mot finns inte och han finns alltid där när jag behöver honom. Han vet exakt hur jag fungerar och vad jag behöver när jag är ledsen. Martin har hjälpt mig mer än jag kan förklara här och jag älskar han och våra underbara små skapelser över allt annat.
Love U 

Jo det blev en liten Aaron:)